Longyearbyen

Under den här rubriken kommer jag främst att visa bilder från mina många promenader i byn. Så är ni nu trötta på att läsa mina berättelser, så se det här som ett bildkapitel.
Även den här gången har det blivit ett antal mil till fots, och nu tycker jag faktiskt att jag börjar bli duktig på byn. Kanske en ny karriär som guide i Longyearbyen? Har verkligen haft tur med vädret i år, eftersom det varit kalasväder på alla skoterutflykterna, och dagarna dessemellan mindre bra väder. Men ingen dag har det varit så dåligt så jag har behövt vara inne. Temat under många av mina rundor har varit gruvhistoriken.

I år hade jag även tagit med mina fjällskidor, i förhoppningen att kunna glida runt i sakta mak på nederbörden. Så många turer blev det inte, men två dagar kom de till användning. Men helt klart är att jag föredrar skotern, Att kasa fram på nederbörden för egen maskin tar alldeles för lång tid. Dessutom upptäckte jag ett fenomen med skidorna. De vallningsfria skidor jag köpte i Grövelsjön för ett par år sedan fungerade ypperligt där, men här uppe var de enormt bakhala….

Det här konstverket finns nere vid Adventsfjorden. Det är byggt av saker som hittats på stranden,
och nu tvistar man om huruvida det ska bort (skräp) eller få finnas kvar.

På vägen upp mot Breen, hittar man de sista resterna av gruvdriften. Här är det rester från Gruve 1.

         
  

Nu var det faktiskt inte så lätt att ta sig fram på skidor i byn. Visst fanns där bitvis fina spår längs med vägen, men risken att falla ner i ett svart hål var stort. Under snötäcket ligger det rör som transporterar värme, och de här rören läcker givetvis lite. Inte så att snön smälter men den blir mindre hållfast. Under min tur upp mot Nybyen råkade jag ut för det här två gånger. Plötsligt bara brister underlaget och fötterna försvinner ner i ett mörkt hål. Inte särskilt kul, och det tar lång tid att kravla sig upp igen. I närheten av Nybyen, högt uppe på fjällsluttningen, ligger även Gruve 2, den sk ”Nissegruva”.  Här sätter man tydligen upp en julgran runt jul, därav namnet.

När jag kom fram och tittade rakt upp på gruvhuset, tog jag av skidorna (förståndigt, har kanske lärt mig något), för att gå upp. Nu fick jag nytta av mina nyinköpta broddar. Det var hyfsat brant upp till huset, och utan broddarna hade jag nog gett upp. Nu var det bara att gå rakt upp. Återigen en svettig tur, men det var väl värt pulsökningen.

Film:  Nissegruva

Efter att ha undersökt gruvresterna ordentligt ställde jag mig i dörröppningen och njöt av utsikten. Nu såg jag byn från en helt ny vinkel och nytt håll. Tjusigt.

I år har jag även passat på att lägga lite tid i kyrkan. En enkel men väldigt fin kyrka. Där man även har fik och samlingsrum i direkt närhet till själva kyrkorummet. Passade på att tända ett ljus för pappa, och skickade även ett tack för den utsträckta handen på Sockertoppen.

Utanför kyrkan finns ett minnesmonument över offren på Utöja. En ung killle från byn var en av de döda, och ytterligare några härifrån skadades.

     

På andra sidan vägen om kyrkan, nere vid gruvhjulet sprang jag på fyra st renar som gick omkring. De var verkligen inte rädda, så nu fick jag en bra chans att studera dem närmare. Som jag skrev tidigare, långt ifrån så fina som våra renar, men de är med sin litenhet och knubbighet charmiga.

Onekligen en viss känsla att springa på de här vilda renarna mitt inne i byn. Här syns VERKLIGEN olikheten mot våra renar.
Svalbardsrenens kranium är fullt av luftkanaler för att värma upp andningsluften. En svensk ren skulle ALDRIG kunna överleva i detta klimatet.

En dag blev det en utflykt upp mot Huset och en liten bit upp mot Breen.  Men jag får väl erkänna att det var alldeles för jobbigt, mycket beroende på en iskall motvind på hemfärden. Lägg märke till att jag planerade hemfärden redan på utvägen!

För att slippa fler underminerade partier, beslöt jag mig för att köra den övre vägen hem, dvs från Huset och mot kyrkan. När jag passerade kyrkogården blev det ett litet stop för att gå runt bland gravarna och titta. Idag får man inte begravas på Svalbard om man inte är helt fastboende och inte har anknytning till någon annan del av Norge. Detta pga permafrosten. Men jag hittade två gravar från 2013, men det var urnor. Onekligen en liten speciell känsla att gå runt på denna lilla kyrkogård rakt under Platåfjället. Många av gravarna är från 1920-talet då det var en gruvolycka här uppe.

       

Efter kyrkogården blev det en tur bort till klockstapeln och minnesmonumentet. Här finns även det gulliga soluret med en isbjörn.

Byn lever mycket på turismen, vilket innebär att här finns många barer och restauranger. Bara för att nämna några: Huset, Svalbar, Puben, KB, Funken, Cool Miners med flera. Den i särklass mysigaste är dock KROA, vilket visar sig i att det ofta är fullsatt. Här finns gott om historiska fotografier på väggarna, och på borden är det sälskinn.

                  
 Dessutom är en av servitörerna en MYCKET välutbildad och duktig bartender.

  

I baren tronar Lenin och övervakar gästerna. Han är en gåva från Barentsburg till KROA.

Hur har det då gått med byggandet av nya Svalbard hotell?  Det här skulle ju varit klart tills solförmörkelsen som var i mars……  Tur arbetarna inte jobbar på ackord…

Som avslutning på bildkavalkaden fyra motiv där byn är i centrum. De två översta är tagna runt midnatt: